Att ha blivit klar, med skåpet.

Det där skåpet ja.

Eftersom min rygg inte riktig håller för att bära gigantiska skåp. Och eftersom jag är totalt oduglig när det gäller armstyrka i största allmänhet, så fick Signes pappa och farfarn åka och hämta mitt fynd i förra veckan.

-Ninnie!! hade farfarn utbrustit när han såg skåpet som skulle bäras ner till bilen. Tänk, vad de där två har burit fynd i sina dagar. Alldeles fantastiska fynd, ifall ni frågar mig.

Och de flesta av dem, har ju blivit riktigt bra efter att de fått lite kärlek och omsorg.

I allafall.

Skåpet.

Hem kom de,

med ett gigantiskt och väldigt gammalt specialgjort vapenskåp som tillhört en gammal farbror som använt det som just det, vapenskåp. Jag älskar de stora fönsterdörrarna! Och att det är så galet högt. Maffigt, liksom, fast ändå inte alldeles överdrivet stort. Mafiosostort, fast lagom, liksom.

Och det putsades, slipades och målades.

Och nu ser det ut såhär.

”Tack vare” några vabbdagar, så hann jag klart innan helgen.

Och nu har vi ännu ett gammalt skåp här hemma, som jag fyndat och som bär på en historia.

Ah.

Skåpet ja.

Jag är ganska nöjd faktiskt.