Att vara sådär jag kan själv -stolt.

I morse så hörde jag en liten person komma trippandes igenom stora hallen och in mot vårt sovrum. Filten hängde med, kan man säga. Den hängde liksom med änden över den ena lilla axeln och var påväg att ramla av på vägen. Men, den hängde med. Ena Bean hade också fått följa med och hon hängde i ena örat som var fast slutet i den lilla handen.

– Hej! sa Signe och såg sådär stolt ut.

Sådär Jag kan själv -stolt.

Det var första gången som hon kommit intrippandes till oss sådär på morgonen. Alldeles själv. Med Bean hängandes i den varma lilla handen och med ett gigantiskt jag kan själv -leende. Och allt tack vare den lilla stolen bredvid sängen, som jag smugit dit i natt. Stolen som fungerar som klätterhjälp ur sängen.

Sen låg vi där, på samma kudde och tittade på klädracet och Bolibompa. Och Signe talade om för mig, vad alla klädesplaggen hette och berättade om och om igen med fantastiska tre ords meningar, hur hon minsann klättrat ner från stolen från sängen, alldeles själv. Att hon skulle dricka mjölk till frukost och helst titta på Raffo, som är ett eget ord för Alfons Åberg.

Och vi var dessutom piggare i morse.

Bara det, liksom.