Att vara nostalgisk i Dalarna.

Vi avslutade ju får lilla roadtrip i Dalarna.

I vår fantastiska stuga vid älven.

Där jag alltid finner ro och harmoni, bara genom att svänga ner i den stora backen mot dalen, från stora vägen. Redan där, känner jag hur lugnet infinner sig. Djur och natur och älvbrus.

En alldeles perfekt avslutning på semestern.

Vi kom fram på kvällen och möttes av matlagning i uteköket. Det som är relativt nybyggt på tomten till stugan. Det osade fantastisk mat, som vi sen åt i den nya delen som farfarn har byggt med fönster ut mot älven. Farfarn, även kallad Mc Gyver. Han hade även byggt till en stuga så att fler skulle få plats att övernatta samtidigt och ordnat en kran som stack upp från gräsmattan, med friskt vatten.

Ah.

Och de där två.

De kan prata, i evigheter.

Och Signe hjälper gärna till att skapa och snickra och borra och dona.

Det är en så underbar känsla att vara sådär ute i naturen. Hela tiden. Vi gör ju i princip allting utomhus, när vi är där. Ja, förutom sover då. Men ibland så har väl det hänt också. Och pappan, som älskar att fiska, är ju i fiskarhimlen och står mer än gärna vid älven och kastar flugfiske.

Och jag blir ju alldeles nostalgisk, hela tiden. Sådär så att det fladdrar i bröstet på mig. Allt det där som Signe gör i stugan, har jag också gjort. Allt känns så bekant. Och jag älskar att få se henne upptäcka alla delarna av livet i stugan. Utomhuslivet, fisket, smultronen, älven, friheten och pysslandet. Vi startar nästan alltid projekt däruppe. I år så gjorde jag om ett gammalt bord och Signe målade trappen till storstugan. Och det krattades, målades fönsterluckor och fönster och höggs ved till vedförrådet.

Alla hjälps åt.

Spela boll i backen, är också något som jag och mina kusiner alltid gjorde.

Den får ju ett så galet bra rull enda där uppifrån.