Att vakna till ljuva motorsågsljud.

Så var det tisdag.

Och det känns som att det äntligen är vår i luften. Sådär på riktigt. Och i morse så fick jag sitta själv vid frukostbordet, eftersom de klippte ner våra buskar på gården, med något som lät högt och tydligt och enda in i ryggmärgen. Antagligen för att öronen inte riktigt vaknat klockan sju och det sista de vill då är att bli väckta av något som låter tio gånger värre än en motorsåg. Signe däremot var väldigt fascinerad av motorsågsljuden på gården och ville helst sitta i fönstret och äta rostad smörgås och dricka mjölk.

– Bourta Bouska! upprepade hon, medan hon pekade med det där dösöta lilla fingret, ut igenom fönstret och mot motorsågsljuden. Ja! Nu tar de bort våra buskar minsann, borta buskar.

Det kanske var bra att jag blev väckt med ett ljud som skulle kunna väcka en sovande björn ur ide i morse. Att jag liksom blev väckt på riktigt, ordentligt och överdrivet snabbt. Jag har nämligen tonvis med information som ska in och arbeta idag och som måste fastna där, eftersom det snart är dags att avsluta ett par kurser till om någon vecka. Hej och hå vad det går undan.

Så.

Då kör vi tisdag då.

Med allt vad det innebär.