Att liksom se saker, i saker.

Alltså.

Jag har ju en förmåga att se saker, i saker.

Ibland så blir det jättekonstigt, eftersom jag måste förklara hur sjutton gubbar jag har tänkt egentligen. Men ibland så är det väldigt tydligt. Som badrumskranarna i Maria och Viktors badrum till exempel. De ser ut som elefantbebisar. Näpna och lite smått besvikna elefantbebisar.

Sådär, håller jag på.

Och i stugan så finns det en vägg hos grannen, som ser ut precis som Caliban i Resan till Melonia. Ni vet, trädgårdsmästaren med morotsnäsa. Han som man var lite rädd för som liten, men som man ändå inte riktigt kunde få nog av. Han var liksom skrämmande, fast älskvärd.

Det ska bli spännande att se ifall ni förstår vad jag menar.

Här är han, Caliban.

Och här är väggen.

Ah.

Så så tydligt.

Ser ni det?

Nu, kör vi fredag!