En ganska så okomplicerad lämning.

I morse så vaknade två otroligt trötta föräldrar, dem hasade sig ur sängen åt varsit håll, satt kvar en stund på varsin sida, gäspade, sa ingenting till varandra, båda visste redan att idag så pratar vi inte förrän det har gått i allafall en kvart eller tills man hunnit dricka första klunken på morgonkaffet. Deras dotter däremot var mer laddad än dem flesta och gjorde allt hon kunde för att liva upp den tråkiga stämningen. Hon lyckades verkligen som vanligt och hennes två trötta, förkylda föräldrar piggnade till ganska så fort endå.

Det var första gången som jag lämnade på förskolan idag och jag hade så otroligt blandade känslor när vi gick dit. Jag avskydde förskolan som liten och hade en bild av att Signe kanske skulle stå och klämma sig fast vid mitt ben i hallen, kanske skulle hon skrika efter mig, kanske skulle hon vara hysterisk och ledsen i flera timmar efter jag hade gått eller sträcka armarna efter mig som att hon ville bli räddad? -Heeeeeeeeej! sa hon och vinkade när vi kom in genom dörren. I farten så ryckte jag av henne jackan och ryggsäcken, sen spatserade hon fram till alla och vinkade godmorgon. Min älskade fina unge som lär mig att saker och ting inte behöver vara så komplicerat. -Ehh, nu går mamma då? Ha det så bra idag älskling! Vi ses sen. 

När jag vinkade hejdå så kom det kortaste ledsenutbrottet som hon någonsin haft. Det gick över lika snabbt som det kom. Sen var allting bra igen och dagiskompisarna väntade inne på avdelningen. Jag gick hem och kände lite på hur det faktiskt kändes att helt plötsligt vara helt själv. Jag saknade henne redan!