Att spika tavelvägg.

Idag så har vi spenderat dagen, med hemmafixande, med gamla svenska klassiker som dundrat ut ur högtalarna. Såna som Lisa Nilsson sjunger, eller Ted Gärdestad eller för att inte tala om Marie Fredriksson. Svenska klassiker, ni vet. Och vi har haft en överförkyld Signe som sagt; -Igne ansa! (Signe dansa) så fort låten visat ens en tendens till lite danstempo. Då har den lilla förkylda kroppen dansat alla möjliga sorters danser, men mest, den klassiska tådansen. Den. Den går ju liksom inte att ta miste på.

Jag har spikat upp en liten tavelvägg ovanför matbordet, på den nymålade väggen och varit så försiktig, så försiktig denna gång. Tänk när jag skulle upp med den förra. På den mjölkvita skönhetsfläcksväggen, och liksom täcka över den lite. Det satt en fotbollstittande man i soffan minns jag, som sneglade på hon den där med hammaren i högsta hugg. Utan tumstock eller måttband eller ens linjal. Hon tyckte, att hon hade ögonmått så det räckte och blev över.

Och den fotbollstittande mannen följde mig ängsligt med blicken, varje gång jag slog i en spik, suckade och drog ut den igen. För att flytta den en centimeter och sedan slå in den igen. Sådärja.

Inte så pjåkigt.

Snart är det dags för söndagsfilm, te och kvällsmacka,

lutandes mot ett par uppbunkrade kuddar.

Ladda inför kommande monstervecka.