Så var vi hemma igen.

Hemma i lägenheten mitt i stan. Den med de knarrande trägolven, som lutar lite åt höger i hallen, med trafik precis utanför fönstren och som har den där varma hemmakänslan. Det är alltid roligt att åka bort, men det är precis lika skönt att komma hem tycker jag.

Jag menar, hemma är ju alltid hemma.

Men resan till Åre har varit fantastisk! Den har liksom innehållit det som jag förväntat mig, och lite mer. Jag är förvånad själv över hur otroligt roligt det var att semestra i kyla och det är definitivt inte sista gången som vi åker såhär. Signe har också haft det underbart och hon har liksom hoppat av glädje mest hela tiden.

Det har bubblat i henne av lycka.

Speciellt när hon åkt på sin pappas rygg i skidbacken.

Känslan att åka lift tillsammans med min vackra familj i en solig skidbacke, var speciellt för mig. En sjungande Signe som kisar lite lätt mot solens strålar, sittandes i ryggsäcken på pappas rygg. En koncentrerad pappa som liksom lutar sig ner mot mig och ler, sådär som bara han gör. Sådär så att skrattgropen på vänster sida syns och de snälla blå ögonen talar om hur han trivs.

Och jag, jag vill bara blunda och stanna tiden.

Ah.

Tack Åre för den här gången!

Vi ses nog snart igen.