Idag så flyttar vi till ett hus i Lund.
Till ett litet tegelhus mitt i södra sandbyn, på Mossavägen.
Jag älskar potentialen som det här huset har.
Det är ju liksom inte bara vackert på utsidan, utan på insidan också.
Huset har verkligen behållit sin gamla charm och här skulle jag vilja gå loss med både inredning och färg. Dovt, simpelt och stilrent. Behålla karaktären och charmen som huset har, men ändå piffa till det lite invändigt och göra det till ett riktigt toppenhem. Jag vill gå loss med tyger och växter och pastelliga färger och vitt, vitt och åter vitt som bakgrund. Ta vara på golven och taken och dörrarna i huset, bevara, men piffa till.
Ah.
Det skulle kunna vara något.
Välkommen till Lund, då.
Signe kör en wax on, wax off metod på rittavlan som målats med kalklitir´s antique rose.
God. Morgon.
I morse så lös solen in på oss, allihopa. Och jag låg kvar en stund och liksom sög in energin som strålade in från fönstret. Som vanligt så var det två pigga tjejer och en trött kille här hemma och som vanligt så kommer det vara två trötta tjejer och en pigg kille här hemma, ikväll. Jag har verkligen blivit en morgonmänniska och jag älskar att vara uppe tidigt, sätta fart på dagen och trycka på den lilla röda knappen på kaffebryggaren. Sen sitter vi där, jag och Signe. Och ler mot varandra bakom våra rostade smörgåsar och njuter av morgonen. Och efter ett tag, ett bra tag, så kommer mannen i huset upp, med ruffsig frisyr men snälla ögon och ger oss en varsin trött, men kärleksfull morgonpuss.
Och idag så är det onsdag.
En sån där mitt i veckan dag när fredagen närmar sig, men som ändå känns i början på veckan.
Mitt i, helt enkelt.
Ha en fin onsdag!
Jag älskar ju verkligen att fotografera.
Det är bland det bästa jag vet. Att hitta rätt vinklar, ljus och för att inte tala om den där tillfredsställelsen som infinner sig, när man får till en riktigt bra bild. En sån där bild som blir precis så som man har tänkt sig och ibland, ännu bättre. Min första kamera, en Sony a200 fick hänga med överallt och var en riktigt bra nybörjarkamera. Den lät tillslut som en gräsklippare. En trasig gräsklippare. Den hade nog helt enkelt används, lite för mycket och lite för ofta och under lite för lång tid.
Då köpte jag en liten praktisk sak, min Canon G12.
Jag är verkligen hur nöjd som helst med den och nu, när jag vill uppgradera, hitta något att komplettera med, så har jag därför letat efter ännu en Canon och har äntligen hittat den perfekta kameran, för mig.
En Canon Eos 70D.
För den intresserade så finns mer info om kameran här.
Jag är så glad över att äntligen ha bestämt mig, efter så lång tids letande.
Och jag hoppas att den snart blir min.
Snarast, pronto och helst på en gång.
Så var det tisdag.
Och det känns som att det äntligen är vår i luften. Sådär på riktigt. Och i morse så fick jag sitta själv vid frukostbordet, eftersom de klippte ner våra buskar på gården, med något som lät högt och tydligt och enda in i ryggmärgen. Antagligen för att öronen inte riktigt vaknat klockan sju och det sista de vill då är att bli väckta av något som låter tio gånger värre än en motorsåg. Signe däremot var väldigt fascinerad av motorsågsljuden på gården och ville helst sitta i fönstret och äta rostad smörgås och dricka mjölk.
– Bourta Bouska! upprepade hon, medan hon pekade med det där dösöta lilla fingret, ut igenom fönstret och mot motorsågsljuden. Ja! Nu tar de bort våra buskar minsann, borta buskar.
Det kanske var bra att jag blev väckt med ett ljud som skulle kunna väcka en sovande björn ur ide i morse. Att jag liksom blev väckt på riktigt, ordentligt och överdrivet snabbt. Jag har nämligen tonvis med information som ska in och arbeta idag och som måste fastna där, eftersom det snart är dags att avsluta ett par kurser till om någon vecka. Hej och hå vad det går undan.
Så.
Då kör vi tisdag då.
Med allt vad det innebär.
Jag bara älskar Lovisa Burfitt´s illustrationer.
Så självklart blev jag lite extra glad när jag fick veta att hennes Mademoiselle Oiseau, som hon från början skapade till porslinsfabriken Rörstrand, numera även syns i den nya boken ”Boken om Mademoiselle Oiseau”. Boken är alltså illustrerad av Lovisa Burfitt och skriven av svenska, men Parisbosatta Andrea de La Barre de Nanteuil och den släpptes i butik förra veckan.
”Mitt i Paris, inte långt från floden Seine, ligger avenue des Temps Perdus. Där, allra högst upp i ett vackert gammalt hus, bor Mademoiselle Oiseau. Lyfter man på hakan och tittar upp mot våningen svajar huset nästan. Inte bara för att det är så högt utan också för att Mademoiselles alla fåglar och katter och konstiga balkongmöbler gör att det känns lite snurrigt. Det ser ut som om det ligger en hatt på huset. En somrig, rolig halmhatt som vill flyga i väg med fåglarna och katterna och de svarta balkongräckena som ett spetsbroderat band.”
En dag råkar nioåriga Isabella av misstag trycka på våning sex istället för fem när hon kliver in i hissen. Först när hon sätter nyckeln i låset märker hon att något inte är som det ska. Men då är det redan för sent.
Innan hon hinner blinka dras hon in i Mademoiselle Oiseaus lägenhet – en värld av fjädrar och fnurridurr, långa pärlhalsband och klacka-skor, egensinniga katter, nyfikna fåglar och sidenklänningar i överflöd. Men också en värld där en magisk panterknapp och hemliga rum lever ett alldeles eget liv bland Paris takåsar.
Text från: Rabén&Sjögren
Ah.
Den verkar ju såklart helt fantastisk.
En perfekt barnbok från 6 år och uppåt.
Med galet vackra illustrationer.
Signe har inte sina monster i garderoben eller under sängen,
hon har dem på väggen.
Barnillustrationer av Majali.
Hej hej, måndag.
Ny vecka. En vecka som är fullproppad och näsan kommer antagligen att fastna i de stackars böckerna. Men, det är ju jag själv som har valt att läsa i det här tempot, för att bli klar så fort som möjligt. Ni vet ju redan, att det här med att vänta på saker, är inte riktigt min grej. Inte min kopp te, så att säga.
Nu, pronto och gärna på en gång, tack.
Nu kör vi måndag!
Igår så klippte sig Signe, för allra första gången.
Jag. Smäller. Av.
Det var farmor som fick äran, något som farmor verkligen längtat efter att få göra.
Och tänk när hon satt där, världens finaste, på den höga stolen, mitt på vardagsrumsgolvet och tittade storögt på oss. Undrade säkert varför vi var så hispiga och varför hennes mamma studsade runt som en kärlekskrank galning med kameran i högsta hugg.
Kärleksfjärilarna levde sitt eget lilla liv i den studsande mamman, vill jag lova.
Alla de där ”första gången” ögonblicken, är ju så speciella, så spännande och så mycket större än man någonsin skulle kunnat föreställa sig innan man blev en hispig och studsande kameraklickande mamma med fladdrande kärleksfjärilar inom sig.
Signe blev nöjd med den nya frisyren och tog några varv förbi den stora spegeln i hallen. Tittade i olika vinklar och gav ett godkännande leende, ett sånt där leende som gör ont i den kärlekskranka mamman.
Och i farmorn med, för den delen.
Nu kommer det ju även att kunna växa ut lite jämnare.
Tänk vad stor du börjar bli, min prinsessa.
Det går fort när man har roligt.
Och där dök det upp.
Ett gult hus, med karaktär och höjd, som bara måste hemnetflyttas till.
Jag älskar verkligen denna typen av hus. Där det är fler fönster än väggar, med dubbeldörrar, höjd till tak och såklart, knarrande trägolv. Här har dessutom fotografen fått en väldigt lyckad bild på baksidan och den lilla verandan mot skogen, vilken ser ut som en dröm. Att få sitta där på sommarkvällarna med en kall i handen, eller en varm kopp kaffe på morgnarna, det skulle vara något.
Huset ligger på Skurusundsvägen i Nacka och priset ligger på 7 000 000.
Jo.
Hit hemnetflyttar vi tycker jag.
Och njuter av detaljerna, höjden och den lilla verandan vid skogsbrynet.
Är en lagom virrig småbarnsmamma och egenföretagare, vars stora intressen är foto, design och inredning. Jag kombinerar projekt inom företaget med studier på Berghs School of Communication. Samlar på inredningstidningar och missbrukar sötlakrits. Är en sån där kreativ själ som älskar konst och projekt och fart och fläkt. Lever med sambo och dottern Signe (3år) i en lägenhet mitt i stan, med knarrande trägolv och elefantöra odlingar i köksfönstret. Välkommen!
