I morse så hörde jag en liten person komma trippandes igenom stora hallen och in mot vårt sovrum. Filten hängde med, kan man säga. Den hängde liksom med änden över den ena lilla axeln och var påväg att ramla av på vägen. Men, den hängde med. Ena Bean hade också fått följa med och hon hängde i ena örat som var fast slutet i den lilla handen.
– Hej! sa Signe och såg sådär stolt ut.
Sådär Jag kan själv -stolt.
Det var första gången som hon kommit intrippandes till oss sådär på morgonen. Alldeles själv. Med Bean hängandes i den varma lilla handen och med ett gigantiskt jag kan själv -leende. Och allt tack vare den lilla stolen bredvid sängen, som jag smugit dit i natt. Stolen som fungerar som klätterhjälp ur sängen.
Sen låg vi där, på samma kudde och tittade på klädracet och Bolibompa. Och Signe talade om för mig, vad alla klädesplaggen hette och berättade om och om igen med fantastiska tre ords meningar, hur hon minsann klättrat ner från stolen från sängen, alldeles själv. Att hon skulle dricka mjölk till frukost och helst titta på Raffo, som är ett eget ord för Alfons Åberg.
Och vi var dessutom piggare i morse.
Bara det, liksom.
God morgon måndag.
Jag tänkte att medan jag suger i mig en kopp med alldeles för starkt kaffe, för mitt eget bästa. Just för att ladda inför denna monstervecka där fokus spelar en stor roll. Så tittar vi på lite barnrumsinspiraion,
från hemnet, såklart.
Jag letar efter en byrå, som ser ut som denna, på sista bilden. Så har du någon eller vet vart jag kan få tag på en liknande så maila mig gärna.
Men nu kör vi måndag,
fokusmåndag.
Alla gillar väl pizza.
Mer eller mindre.
Jag älskar pizza och knäckebröd.
Men har väl aldrig riktigt tänkt mig dem som en kombo kanske. Jag menar, de äts väl separat, på varsitt håll. Antingen eller. Därför så tyckte jag att det här var väldigt intressant. Knäckepizza! Ja men, har ni hört talas om det förr? Det här är första gången som jag gör det, i allafall. I klippet nedan så får vi se Peo laga knäckepizza, med tonfisk, färska champinjoner och pinjenötter.
Och ja.
Det ser väldigt gott ut, måste jag säga.
Gör såhär:
Grunda med tomatsås och tomatpuré, vitlök, olja och chili. Lägg på tonfisk, fetaost, riven ost, tomater, oregano, färska champinjoner och pinjenötter. In i ugnen på 200 grader i tio minuter.
Knäckepizza alltså.
Ah! Jag kommer i allafall att testa.
Detta är ett sponsrat inlägg i samarbete med Leksands knäckebröd.
Idag så har vi spenderat dagen, med hemmafixande, med gamla svenska klassiker som dundrat ut ur högtalarna. Såna som Lisa Nilsson sjunger, eller Ted Gärdestad eller för att inte tala om Marie Fredriksson. Svenska klassiker, ni vet. Och vi har haft en överförkyld Signe som sagt; -Igne ansa! (Signe dansa) så fort låten visat ens en tendens till lite danstempo. Då har den lilla förkylda kroppen dansat alla möjliga sorters danser, men mest, den klassiska tådansen. Den. Den går ju liksom inte att ta miste på.
Jag har spikat upp en liten tavelvägg ovanför matbordet, på den nymålade väggen och varit så försiktig, så försiktig denna gång. Tänk när jag skulle upp med den förra. På den mjölkvita skönhetsfläcksväggen, och liksom täcka över den lite. Det satt en fotbollstittande man i soffan minns jag, som sneglade på hon den där med hammaren i högsta hugg. Utan tumstock eller måttband eller ens linjal. Hon tyckte, att hon hade ögonmått så det räckte och blev över.
Och den fotbollstittande mannen följde mig ängsligt med blicken, varje gång jag slog i en spik, suckade och drog ut den igen. För att flytta den en centimeter och sedan slå in den igen. Sådärja.
Inte så pjåkigt.
Snart är det dags för söndagsfilm, te och kvällsmacka,
lutandes mot ett par uppbunkrade kuddar.
Ladda inför kommande monstervecka.
Söndag.
Nedanför mig så sitter en vindruvsätande, överförkyld liten historia på sin sittpuff. Hon har smittat ner sina föräldrar igen och det river i halsen och det river i kroppen. Det ena byter av det andra, så att säga. Bättre mår vi, av den nya fantastiska färgen i vardagsrummet, som jag så envist målade dit, trots överflödig förkylning.
Bästaste halstabletterna.
Signe och jag har hängt upp honeycombs i hennes rum nu på morgonen. Och eftersom de var så stora, så hängde vi även en i vardagsrummet. Sånt gör också så att vi mår lite bättre, stora vita pappersbollar som plockar fram en känsla av vintage, fest och hemmamys.
Idag så ska det fortsätta hemmafixas, jag är verkligen inne i en sån period nu. Där det fixas och piffas till höger och vänster, gärna överdrivna detaljer. Idag så ska eventuellt tavelväggen upp igen, med en lite annan form. Vi får se ifall den blir som jag har tänkt.
Ha en härlig söndag.
Jo.
Det blev en välja nyans och målarfredag igår. Äntligen så skulle vårt trista, vita vardagsrum få sig ett lyft. De där mjölkvita väggarna i vardagsrummet, som retat gallfeber på mig i månader, med alla sina skönhetsfläckar och skruvhål på fel ställen, som vi tappert försökt dölja med en tavelvägg.
Men nu så skulle hållen spacklas igen och den mjölkfärgade väggen med skönhetsfläckar skulle få sig ett rejält lyft. Jag ville ha en färg som gav kontrast, som kändes varm men som ändå gav en känsla av betong. Först så hade jag tänkte måla hela rummet med kalklitir, just för att få den där mjuka men ändå härligt varma betongkänslan. Men bestämde mig tillslut för att leta reda på en matt färgnyans som hade de egenskaperna, i stället. Och, det tycker jag att jag gjorde.
Signe, som var hemma var väldigt fascinerad av möblemanget. Det gick liksom att göra som hinderbanor runt om möbelhögen i mitten av rummet och springa runt runt i rummet, längs väggarna och dessutom på tidningspapper som prasslade roligt, när man gick på det. Det här kunde ju inte bli annat än bra.
Och.
Vi blev riktigt nöjda med färgen.
Jag älskar våra varma, matta betongväggar, som trollade bort känslan av omys i rummet. Som skapade en mer ombonad känsla, mysig känsla och som fick rummet att lyfta. Nu så lyser inte solen längre in på den mjölkvita väggen med skönhetsfläckar, utan på en matt, alldeles fantastisk färg, som liksom gör mig kärleksfladdrig i magen.
Behöver jag säga att jag fullkomligt älskar hemmafixprojekt?
Älskar.
Signes nya New Balance är ju bara så fina.
Hennes mamma är avundsjuk och vill ha likadana.
De är ett par storlekar förstora, så får se ifall de kommer att börja användas till sensommaren kanske. Beroende på hur snabbt de små fötterna växer. Ja, men alltså färgen. Jag älskar färgen på dem. Hallonröda New Balance, vem vill inte ha det liksom?
Ah. De är riktigt snygga. Och antagligen de snyggaste skorna i det här hushållet.
Idag så ska vi köpa färg till vardagsrummet!
Jag velar fortfarande över vilken nyans jag ska välja.
Det får bli ett sista minuten beslut.
God morgon.
Mistelträdet på vår gata är numera täckt av snö och ser inte alls såhär galet påväg att bli vårigt -ut.
Det är snö, överallt.
Det är ju verkligen så typiskt svenskt att hoppa jämnfota, rota fram solglasögonen som legat längst in i någon låda i hallen, hänga fram skinnjackan i hopp om att värmen kommit för att stanna, söka ivrigt efter gruslukt och vårlukt och lyssna efter fågelsång. För att sedan bli lika besviken, varje gång, varje år som våren vänder och förvandlas till snöstorm i stället. Jag gör likadant. Jag är också typiskt svensk och gläds något enormt åt när solen tittar fram. Skinnjackan hänger kvar på en av krokarna i hallen, solglasögonen får vänta snällt i lådan ett tag till, förhoppningsvis bara någon vecka eller så och vi får helt enkelt köra vårskrik två gånger i år.
Ronja och jag.
Nu, torsdag och torsdagsgöra.
Är en lagom virrig småbarnsmamma och egenföretagare, vars stora intressen är foto, design och inredning. Jag kombinerar projekt inom företaget med studier på Berghs School of Communication. Samlar på inredningstidningar och missbrukar sötlakrits. Är en sån där kreativ själ som älskar konst och projekt och fart och fläkt. Lever med sambo och dottern Signe (3år) i en lägenhet mitt i stan, med knarrande trägolv och elefantöra odlingar i köksfönstret. Välkommen!
