Jaha, var det såhär enkelt att byta till växasäng.

Idag var det dags.

Idag så tog vi det stora klivet.

Och jag snurrade ner till förrådet och plockade upp växasängen som stått där sen Signe kom i princip. Den var aningen dammig, aningen beigegrå och aningen förrådslik. Men efter att jag piffat till den lite, gjort rent den ordentligt, så var den redo. Redo att flytta in i Signes rum och byta plats med spjälsängen.

Buhuuu bu.

Och Beorna.

Där satt dem, arm i arm och sträckte ut de små klövarna och tassarna och såg vansinnigt nöjda ut över att kunna sträcka ut benen lite mer, växasäng, det här kunde ju inte bli annat än bra.

Och om det var en nöjd Signe som spatserade in i sitt rum efter förskolan. Efter att ha fått berättat för sig att hon minsann hade en ny säng därhemma. Och dessutom så var moster Lina med. Ah. Det var en bra dag helt enkelt. Det skulle genast provsittas och provliggas. Läsas en och annan bok och tittas på elefanterna, som dinglade i lagom sövande tempo ovanför huvudkudden. Det här blir bra, tänkte hon och jag kunde slappna av. Sängen var godkänd av fröken löken och nu var det bara att hoppas på att den var godkänd att sova i också.

Kusin Maja kom på middag ikväll och vi rullade köttbullar så det stod härliga till. Och det lektes. Jag hörde bara en massa ljud från vardagsrummet. Oooooooohhhh Iiiiiiiiiii Weeeeeeeeeiiiii Oooooooh. Och gapskratt. När jag smög fram för att titta lite försiktigt vad de gjorde som var så roligt, så såg jag en flygande Signe på kusin Majas fötter och den lilla kroppen kiknade av skratt över att få vara så högt upp.

Sen, var det dags att sova minsann.

”Jaha, var det såhär enkelt?” sa jag precis efter att det tystnat i det fluffiga lilla rummet.

Någon sover väldigt gott därinne redan och det ska bli spännande att se ifall det håller i sig hela natten. Ifall sängen blir godkänd, även för sömn och om det kommer upp en trippande, gäspande och ruffsig prinsessa till vår säng i morgon bitti? Eventuellt med Beorna under varsin arm och med filten hasandes efter.

Eller kommer jag att få äta upp min ”Jaha, var det såhär enkelt”-mening?