Den där överdrivna tofslyckan.

I morse så fick jag sätta en tofs i Signes hår.

Jag var verkligen sååå cool och lugn och spelade som ”ah, men det här gör ju vi varje dag”, ingen big deal.

Pice of cake, så att säga.

Inuti så skrek jag av förtjusning för att jag fick sätta upp en tofs. Fingrarna liksom fumlade med tofsen, som om jag aldrig sett en tofs förut i hela mitt liv. Ojojoj, det här är stort. En tofs liksom! Undrar om jag ska ringa till mormorn eller farmorn och berätta, att jag liksom fick sätta upp en tofs i Signes hår i morse. Och hon tog inte ut den, på en gång. Utan lät den sitta kvar och la inte ens märke till den. Ojoj.

Tänk så man blir som förälder.

Det är väl så här det kommer att vara nu.

En liten liten gummisnodd som skiftar lite i rosa lila, som får sitta kvar i det blonda lilla håret i nacken,

är så här stort.

Och kärleksfjärilarna i magen, dom fladdrar på som aldrig förr.

Fladdrar på sådär nästan överdrivet mycket, som om de kör slut på sina sista krafter.

Men en sak är säker.

De har inte fladdrat klart än.

Långt ifrån.