Vi startar tisdagen med en hemnetflytt.
En flytt som absolut och utan tvekan blir av.
Till ett stort litet drömhus med karaktär, vinklar och vrår på de rätta ställena.
Jag blev liksom lite kär i det här huset.
140 kvm lycka, som står där, i solljuset,
på Lagnöbacken på Värmdö.
Men alltså vad ska ja säga?
Vill du bli vårt nya hem, du vackra hus,
bakom knarriga grindar?
Fler bilder och info hittar du här.
Har ni sett kollektionen som Kate Hudson har gjort för Lindex?
Åh vad jag gillar vissa plagg i den.
Speciellt dessa.
Hej och hå.
Det har varit en effektiv måndag idag. Sådär så att hjärnan nu återigen känns lika organiserad som ett fågelbo av all information som liksom ska försöka hitta sina platser därinne. Ett enda virrvarr av intryck blir det såna här dagar, när huvudet stenhårt måste fokusera och ta in så mycket information som det bara går, på väldigt kort tid.
Men det går.
Och på eftermiddagen så hämtade jag hem en kalasglad Signe från förskolan. Som hade mjukost överallt efter mellis och som pratade om Teo, som egentligen är Anton och om fröknarna och sin mormor och andra människor i sitt liv som hon tycker om, hela vägen hem.
Jag har även lärt mig idag, att om jag ber Signe snällt, att inte göra något.
Då gör hon det.
Ett bra knep att dra till med, när det krisar.
I morse så hörde jag en liten person komma trippandes igenom stora hallen och in mot vårt sovrum. Filten hängde med, kan man säga. Den hängde liksom med änden över den ena lilla axeln och var påväg att ramla av på vägen. Men, den hängde med. Ena Bean hade också fått följa med och hon hängde i ena örat som var fast slutet i den lilla handen.
– Hej! sa Signe och såg sådär stolt ut.
Sådär Jag kan själv -stolt.
Det var första gången som hon kommit intrippandes till oss sådär på morgonen. Alldeles själv. Med Bean hängandes i den varma lilla handen och med ett gigantiskt jag kan själv -leende. Och allt tack vare den lilla stolen bredvid sängen, som jag smugit dit i natt. Stolen som fungerar som klätterhjälp ur sängen.
Sen låg vi där, på samma kudde och tittade på klädracet och Bolibompa. Och Signe talade om för mig, vad alla klädesplaggen hette och berättade om och om igen med fantastiska tre ords meningar, hur hon minsann klättrat ner från stolen från sängen, alldeles själv. Att hon skulle dricka mjölk till frukost och helst titta på Raffo, som är ett eget ord för Alfons Åberg.
Och vi var dessutom piggare i morse.
Bara det, liksom.
God morgon måndag.
Jag tänkte att medan jag suger i mig en kopp med alldeles för starkt kaffe, för mitt eget bästa. Just för att ladda inför denna monstervecka där fokus spelar en stor roll. Så tittar vi på lite barnrumsinspiraion,
från hemnet, såklart.
Jag letar efter en byrå, som ser ut som denna, på sista bilden. Så har du någon eller vet vart jag kan få tag på en liknande så maila mig gärna.
Men nu kör vi måndag,
fokusmåndag.
Alla gillar väl pizza.
Mer eller mindre.
Jag älskar pizza och knäckebröd.
Men har väl aldrig riktigt tänkt mig dem som en kombo kanske. Jag menar, de äts väl separat, på varsitt håll. Antingen eller. Därför så tyckte jag att det här var väldigt intressant. Knäckepizza! Ja men, har ni hört talas om det förr? Det här är första gången som jag gör det, i allafall. I klippet nedan så får vi se Peo laga knäckepizza, med tonfisk, färska champinjoner och pinjenötter.
Och ja.
Det ser väldigt gott ut, måste jag säga.
Gör såhär:
Grunda med tomatsås och tomatpuré, vitlök, olja och chili. Lägg på tonfisk, fetaost, riven ost, tomater, oregano, färska champinjoner och pinjenötter. In i ugnen på 200 grader i tio minuter.
Knäckepizza alltså.
Ah! Jag kommer i allafall att testa.
Detta är ett sponsrat inlägg i samarbete med Leksands knäckebröd.
Idag så har vi spenderat dagen, med hemmafixande, med gamla svenska klassiker som dundrat ut ur högtalarna. Såna som Lisa Nilsson sjunger, eller Ted Gärdestad eller för att inte tala om Marie Fredriksson. Svenska klassiker, ni vet. Och vi har haft en överförkyld Signe som sagt; -Igne ansa! (Signe dansa) så fort låten visat ens en tendens till lite danstempo. Då har den lilla förkylda kroppen dansat alla möjliga sorters danser, men mest, den klassiska tådansen. Den. Den går ju liksom inte att ta miste på.
Jag har spikat upp en liten tavelvägg ovanför matbordet, på den nymålade väggen och varit så försiktig, så försiktig denna gång. Tänk när jag skulle upp med den förra. På den mjölkvita skönhetsfläcksväggen, och liksom täcka över den lite. Det satt en fotbollstittande man i soffan minns jag, som sneglade på hon den där med hammaren i högsta hugg. Utan tumstock eller måttband eller ens linjal. Hon tyckte, att hon hade ögonmått så det räckte och blev över.
Och den fotbollstittande mannen följde mig ängsligt med blicken, varje gång jag slog i en spik, suckade och drog ut den igen. För att flytta den en centimeter och sedan slå in den igen. Sådärja.
Inte så pjåkigt.
Snart är det dags för söndagsfilm, te och kvällsmacka,
lutandes mot ett par uppbunkrade kuddar.
Ladda inför kommande monstervecka.
Söndag.
Nedanför mig så sitter en vindruvsätande, överförkyld liten historia på sin sittpuff. Hon har smittat ner sina föräldrar igen och det river i halsen och det river i kroppen. Det ena byter av det andra, så att säga. Bättre mår vi, av den nya fantastiska färgen i vardagsrummet, som jag så envist målade dit, trots överflödig förkylning.
Bästaste halstabletterna.
Signe och jag har hängt upp honeycombs i hennes rum nu på morgonen. Och eftersom de var så stora, så hängde vi även en i vardagsrummet. Sånt gör också så att vi mår lite bättre, stora vita pappersbollar som plockar fram en känsla av vintage, fest och hemmamys.
Idag så ska det fortsätta hemmafixas, jag är verkligen inne i en sån period nu. Där det fixas och piffas till höger och vänster, gärna överdrivna detaljer. Idag så ska eventuellt tavelväggen upp igen, med en lite annan form. Vi får se ifall den blir som jag har tänkt.
Ha en härlig söndag.
Jo.
Det blev en välja nyans och målarfredag igår. Äntligen så skulle vårt trista, vita vardagsrum få sig ett lyft. De där mjölkvita väggarna i vardagsrummet, som retat gallfeber på mig i månader, med alla sina skönhetsfläckar och skruvhål på fel ställen, som vi tappert försökt dölja med en tavelvägg.
Men nu så skulle hållen spacklas igen och den mjölkfärgade väggen med skönhetsfläckar skulle få sig ett rejält lyft. Jag ville ha en färg som gav kontrast, som kändes varm men som ändå gav en känsla av betong. Först så hade jag tänkte måla hela rummet med kalklitir, just för att få den där mjuka men ändå härligt varma betongkänslan. Men bestämde mig tillslut för att leta reda på en matt färgnyans som hade de egenskaperna, i stället. Och, det tycker jag att jag gjorde.
Signe, som var hemma var väldigt fascinerad av möblemanget. Det gick liksom att göra som hinderbanor runt om möbelhögen i mitten av rummet och springa runt runt i rummet, längs väggarna och dessutom på tidningspapper som prasslade roligt, när man gick på det. Det här kunde ju inte bli annat än bra.
Och.
Vi blev riktigt nöjda med färgen.
Jag älskar våra varma, matta betongväggar, som trollade bort känslan av omys i rummet. Som skapade en mer ombonad känsla, mysig känsla och som fick rummet att lyfta. Nu så lyser inte solen längre in på den mjölkvita väggen med skönhetsfläckar, utan på en matt, alldeles fantastisk färg, som liksom gör mig kärleksfladdrig i magen.
Behöver jag säga att jag fullkomligt älskar hemmafixprojekt?
Älskar.
Är en lagom virrig småbarnsmamma och egenföretagare, vars stora intressen är foto, design och inredning. Jag kombinerar projekt inom företaget med studier på Berghs School of Communication. Samlar på inredningstidningar och missbrukar sötlakrits. Är en sån där kreativ själ som älskar konst och projekt och fart och fläkt. Lever med sambo och dottern Signe (3år) i en lägenhet mitt i stan, med knarrande trägolv och elefantöra odlingar i köksfönstret. Välkommen!
