Det här gulliga lilla huset hittar vi på Karakåsvägen i Simrishamn.
Jag fastnade såklart för takbjälkarna. Takbjälkar, vinda trägolv och öppna spisar är ju liksom det finaste som finns. Ljuset är ju fantastiskt och alla fönster ut mot trädgården. Tänk, vad jag skulle vilja inreda det här fantastiska huset, i fantastiska Simrishamn.
Det fanns även ett litet garage.
Standard.
Och båten och bilen då?
Ingår i köpet tro?
Jo.
Men visst skulle jag kunna tänka mig att bo här med min lilla familj. I mysiga Simrishamn. Äga ett fantastiskt hus med takbjälkar och med makalös inredningspotential, ett lite för stort garage för sitt eget bästa och en trädgård där jag vill bjuda grannarna på rabarberpaj hela somrarna. För det är väl sånt man gör i Simrishamn? Bakar pajer och hänger i trädgården och njuter av att bo, just i mysiga Simrishamn.
Alltså barn.
Jag älskar hur allting är så enkelt, oplanerat och okomplicerat.
Hur saker och ting, som är så onödigt viktigt för oss vuxna liksom inte ens existerar i barnens tankeverksamhet.
En nyfunnen vän, från lördagens 30 års kalas.
Det tog en kvart.
Sen lektes det, kramades, pussades och umgicks, sådär okomplicerat och kärleksfullt.
Vi vuxna borde lära mer från barnen,
vara mer okomplicerade och kärleksfulla.
Vi startar den här sega måndagen efter semestern, med lite inspiration.
Underbar inspiration.
Jag älskar att inspireras av genomtänkt enkelhet. Det tänks liksom till, men ser så fantastiskt enkelt och stilrent ut ändå. Och jag älskar, älskar när möblerna i en lägenhet eller villa gifter sig bra tillsammans med omgivningen, golven, taken och väggarna. Och får lite smått panik när jag ser vackra hus som inreds fel fel fel. Ogenomtänkt, maffigt och överdrivet eller bara allmänt smaklöst.
Ah. Enligt mig dårå.
Så var vi hemma igen.
Hemma i lägenheten mitt i stan. Den med de knarrande trägolven, som lutar lite åt höger i hallen, med trafik precis utanför fönstren och som har den där varma hemmakänslan. Det är alltid roligt att åka bort, men det är precis lika skönt att komma hem tycker jag.
Jag menar, hemma är ju alltid hemma.
Men resan till Åre har varit fantastisk! Den har liksom innehållit det som jag förväntat mig, och lite mer. Jag är förvånad själv över hur otroligt roligt det var att semestra i kyla och det är definitivt inte sista gången som vi åker såhär. Signe har också haft det underbart och hon har liksom hoppat av glädje mest hela tiden.
Det har bubblat i henne av lycka.
Speciellt när hon åkt på sin pappas rygg i skidbacken.
Känslan att åka lift tillsammans med min vackra familj i en solig skidbacke, var speciellt för mig. En sjungande Signe som kisar lite lätt mot solens strålar, sittandes i ryggsäcken på pappas rygg. En koncentrerad pappa som liksom lutar sig ner mot mig och ler, sådär som bara han gör. Sådär så att skrattgropen på vänster sida syns och de snälla blå ögonen talar om hur han trivs.
Och jag, jag vill bara blunda och stanna tiden.
Ah.
Tack Åre för den här gången!
Vi ses nog snart igen.
Hej och hå.
Vi har det helt fantastiskt.
Ja men titta.
Solen, snön, värmen från solen och kylan från marken som möts i någon slags ljuvlig kombination.
Igår så var det min allra första skidåkardag och det gick jättebra.
Och den här skäggige mannen.
Den där trygga, lugna och peppande mannen som fick ta emot mig några gånger när jag kom i lite för hög fart. Han den där vana skidåkar´n som kunde förklara för mig hur jag skulle göra på bästa sätt, sådär i början. Och efter två åk i barnbacken så tyckte dem att jag var redo.
För en liten utmaning.
Så vi tog oss uppför.
Och det var inga som helst problem.
Tills vi insåg att vi tagit fel backe. En röd sådan. Min första skidåkardag.
Och jo. Hoppsan hejsan, det blev visst lite kämpigt.
Speciellt i de branta partierna. De där vi såg människor som åkte fram, stannade till en sekund, för att eventuellt planera åket nedför och som sedan försvann nedför kanten. I ett sånt där tempo som säkert skulle kunna frysa ansiktet till is. Jo. Där skulle jag åka minsann. På min allra första åkardag.
Men ner kom jag, minsann.
Tro det eller ej.
Och det är väl ändå huvudsaken.
Och idag så var det bara på´t igen.
Och idag så var det även Signes stora premiärdag.
Hon hängde där, på pappas rygg och tjöt av glädje i backarna. Det kom ett sånt där hjärtligt glädjetjut från den lilla kroppen i ryggsäcken, från den stora rosa hjälmen. Speciellt i backarna och i svängarna.
Älskade älskade unge.
Och vi fortsätter att ha det bra i några dagar till.
Där det inte planeras speciellt mycket alls. Där det andas överdrivet frisk luft och umgås med underbara människor.
Har semester.
Hallå och hej,
hälsningar från Åre.
Vi kom fram i går kväll, till en jättemysig lägenhet i en stuga, med utsikt över bergen. Just nu så ligger jag i stugan i underställ, vickar på tårna i mina ullsockor och hör hur min vackraste snarkar högt och tydligt inne från sovrummet. Efter en lång bilfärd igår och en halvvaken natt så var hon riktigt trött, så vi gick tillbaka till huset en stund för lite vila.
Men vi hann vara i backen en stund på morgonen. Såklart.
Men idag, så valde vi att vara sällskap och väskbärare medan de andra åkte. Eftersom Signe var så trött och eftersom jag tyckte så synd om de andra, som sååå gärna ville upp i backen, inte skulle de ha en vinglande nybörjare med sig såhär första dagen. Jag, som i princip aldrig har stått på ett par skidor liksom.
Men i morrn. Då ska jag på´t.
Och jag har ett helt gäng skidlärare med mig, vilket känns tryggt.
Lite balans måste jag väl ändå ha från dansen. Kanske.
Jag återkommer med hur det går.
Tills dess så njuter vi av den fantastiskt friska luften, underställ och ullsockskänslan, utsikten och sällskapet, skrapet från pulkan och känslan som infinner sig när vi får se Signes pappa svischa ner för backen. Som riktiga proffs ser de ut, hela bunten.
Och jag börjar inse, att skidor, fjällsemestrar och frisk luft är kul.
Rogivande och en tävlingskandidat till mina älskade solsemestrar.
Så var vi i Sundsvall och i en riktigt vacker lägenhet mitt i stan.
I eftermiddag så ska vi åka vidare till Åre, men först så ska det tittas hockey i den stora gröna soffan, i det riktigt antika vardagsrummet medan lillskrotan förhoppningsvis sover lite middag. Det är så fint här. Det är en helt fantastisk lägenhet, redan i hallen så kände jag att vi skulle trivas.
När vi kom igår så blev det följa John igenom rummen, medan melodifestvalen var i full gång på den stora tv:n i det antika vardagsrummet. Efter fyra timmar i bil så var det spring i benen, så att dra av en följa John till musik var ju helt perfekt för de små benen.
Och här sov vi i natt.
Med stadens gator precis utanför, så kändes det precis som hemma.
Fast lite mer fancypancy, då.
Frukosten intogs på kungaplatsen i köket, minsann.
Och idag då.
Så är det först hockey och sen så åker vi vidare mot Åre.
Mot semester.
Och visst var den lika fin, om inte finare, i verkligheten den där megaparty kjolen i silver från MarMar. Den kom i ett litet halvtilltuffsat paket som såg ut att ha färdats från Afrikas djupaste djungler, eventuellt slagit i en och annan palm på vägen. Jag var glad att kjolen var hel och såg sådär fantastisk ut i det trasiga paketet. Den var som jag hade önskat, en rejäl partykjol som gjorde Signes ögon stora och förväntansfulla.
Jodå. Den kommer nog bli bra den där lilla skapelsen.
Sen kom även falfa och Pia över en sväng i förrgår kväll och hade då ett paket med sig till Signe. Och där i låg det en supersöt kofta, i silver och svart, med vita prickar på. -En riktig Ninnie tröja, sa Pia.
Ah. Den är verkligen så fin!
Nu börjar Signes garderob att fyllas på igen,
efter en rensning och ett hejdlöst växande.
Är en lagom virrig småbarnsmamma och egenföretagare, vars stora intressen är foto, design och inredning. Jag kombinerar projekt inom företaget med studier på Berghs School of Communication. Samlar på inredningstidningar och missbrukar sötlakrits. Är en sån där kreativ själ som älskar konst och projekt och fart och fläkt. Lever med sambo och dottern Signe (3år) i en lägenhet mitt i stan, med knarrande trägolv och elefantöra odlingar i köksfönstret. Välkommen!
