Att ha överdrivet med energi, ändå.

Värken i munnen har nu övergått till hög feber. Och att ha en feberprinsessa hängandes i knutarna innebär vila, tänker ni kanske då? Eller i allafall, ett lugnare tempo än vanligt?

eeeh. Nej.

Det liksom kryyyper i kroppen av tristess.

Och den där tristessen och frustrationen måste ju liksom ut någonstans. Så den kommer ut i lite halvhysteriska försök att testa nya saker. Helst sånt man inte får göra, sånt som får en mamma att hoppa högt för att sedan liksom smyga fram lite hukad medan hon säger -sitt kvar där, rör dig inte, så lugnt hon bara kan trots att hjärnan redan spelat upp hur det hjälplösa barnet ramlar ner från bordet och ner i golvet.

Såna saker.

Men jag hinner oftast fram och är det något som jag har lärt mig, när det gäller att ha uttråkade och frustrerade feberprinsessor springa lösa i hemmet, så är det att ha ögon i nacken.

Och reflexerna, de får jobba stenhårt.

En sak till som är tråkigt med att vara hemma med feberprinsessa. Ja, förutom att hon inte mår så bra såklart. Det är att gå mitt i mina inredningsprojekt, men inte kunna börja någonstans. Jag går förbi den där tråkigt benvita hyllan och tänker kalklitir, tittar upp i taket och tänker på lampan som snart ska hänga där och det liksom kryper i mig, också.

Ah, och så har vi det.

Sjuka och uttråkade, men med fasligt mycket energi ändå.