Att känna vårpirret igenom snön.

Här hemma så flödar infektionerna just nu.

Är det inte magsjuka så är det förkylning och snoriga näsor. Jag kan väl säga att (pepparpeppar), jag har klarat mig bäst, hittills. Det är Signes pappa som är inne på dag tre med magsjuka, still going strong och Signe har varit magsjuk men är nu mest snorig och rosslig och tittar på en sådär överförkylt ibland, med någon gröngul sörja hängandes under nästippen. Ja, det är inte trevligt alls.

I morse när vi vaknade så hade våren tagit en paus och staden var täckt av snö. Efter en förmiddag inne och några försök från min sida att plugga till den där jätteviktiga dagen med kursavslut på onsdag, så gick vi ut en stund. Sol och frisk luft har väl ingen människa dött av, eller ens mått sämre av, förut.

Det var alldeles fantastiskt att få greja i snö igen och bara några meter från oss, så hittade vi en helt oberörd gräsmatta, som var täckt av pudrig snö. Den ska vi sabotera, tänkte vi. Det ger ju en viss känsla. Att få sabotera en icke gådd snötäckt gräsmatta. Det måste ju ni också erkänna.

-Wow.. nööö! Sa Signe och gick några steg. Tittade bakåt och gick några steg till. Hon lös upp när hon insåg att det blev spår efter henne. Småsmå korta, men bestämda spår.

Det var så härligt ute, att vi nästan glömde bort för en stund, att vi inte mådde så bra just idag. Det var liksom vår i luften, fast ändå inte. Som att vi hoppat tillbaka några snäpp i kalendern och återigen väntade på de där våriga dagarna med 12+ och grusdoft och fågelkvitter.

En bit bort så stod det ett träd som var helt brunt, förutom en enda stor mistelklump, som var grön.

Alltså den stora gröna klumpen, mot den vita snön och det bruna lite halvledsna trädet.

Det är sånt som sätter igång mitt vårpirr.

Och med vårpirr i magen, nytankad energi och blöta vantar, traskade vi hem igen.

Hem till handspriten, näsoljan och koksaltet.

Men, med ny energi.

Och en välldans massa vårpirr.