Att ha åkt nedför.

Hej och hå.

Vi har det helt fantastiskt.

Ja men titta.

Solen, snön, värmen från solen och kylan från marken som möts i någon slags ljuvlig kombination.

Igår så var det min allra första skidåkardag och det gick jättebra.

Och den här skäggige mannen.

Den där trygga, lugna och peppande mannen som fick ta emot mig några gånger när jag kom i lite för hög fart. Han den där vana skidåkar´n som kunde förklara för mig hur jag skulle göra på bästa sätt, sådär i början. Och efter två åk i barnbacken så tyckte dem att jag var redo.

För en liten utmaning.

Så vi tog oss uppför.

Och det var inga som helst problem.

Tills vi insåg att vi tagit fel backe. En röd sådan. Min första skidåkardag.

Och jo. Hoppsan hejsan, det blev visst lite kämpigt.

Speciellt i de branta partierna. De där vi såg människor som åkte fram, stannade till en sekund, för att eventuellt planera åket nedför och som sedan försvann nedför kanten. I ett sånt där tempo som säkert skulle kunna frysa ansiktet till is. Jo. Där skulle jag åka minsann. På min allra första åkardag.

Men ner kom jag, minsann.

Tro det eller ej.

Och det är väl ändå huvudsaken.

Och idag så var det bara på´t igen.

Och idag så var det även Signes stora premiärdag.

Hon hängde där, på pappas rygg och tjöt av glädje i backarna. Det kom ett sånt där hjärtligt glädjetjut från den lilla kroppen i ryggsäcken, från den stora rosa hjälmen. Speciellt i backarna och i svängarna.

Älskade älskade unge.

Och vi fortsätter att ha det bra i några dagar till.

Där det inte planeras speciellt mycket alls. Där det andas överdrivet frisk luft och umgås med underbara människor.

Har semester.